Våra vänner med 8 håriga ben...

Jag är den förste att erkänna. Jag gillar inte kryp i allmänhet och spindeldjur i synnerhet. Man kan säga att jag är smått fobisk vad gäller de små rackarna. Därför måste jag berätta om vad som hände en sen kväll runt midnatt förra veckan när jag rätt nyss hemkommen från jobbet besökte toaletten. Grejen är att jag gick in stängde dörren, lyfte locket, satte mig och började göra,,,,mitt. Sen tänder jag lampan. Blicken har jag fäst framför mig på väggen. Sen låter jag blicken sjunka ner. Och där, i ett hörn. Precis innanför dörren sitter det otäcka krypet! Jag stelnar till och känner mig panikslagen och plötsligt kallsvettig. Hur kan det vara möjligt och hur kan den vara så stor!!! Jag återfår handlingsförmågan och letar flyktvägg. Nä, ventilen i taket är för liten så enda möjliga är förbi den genom toadörren. När jag eeh, läst färdigt tidningen, som en god vän brukar uttrycka det, tar jag mod till mig och drar upp byxorna och kastar mig ut genom dörren och smäller igen den i samma rörelse typ. Hjärtat galopperar och jag känner mig löjlig och fånig som vanligt. Samtidigt är det en av de STÖRSTA jag någonsin sett i frihet. Helt i klass med den jag hittade på toaletten i Lotta & Jonas husvagnsstuga på kusten första året jag och Maria träffades, fast det är en annan historia.

Plötsligt hittar jag mod någonstanns och går efter ett lämpligt tillhygge. Först greppar jag en tidning men inser att chansen är för stor att jag missar och den kan undkomma, hemska tanke.

Jag letar då fram en flugsmälla och ser det som det bästa alternativet. Jag går tillbaka till toaletten. Tar ett djupt andetag med vapnet höjt, och öppnar försiktigt dörren. Den sitter kvar där. Adrenalinet pumpar, jag måttar och slår för kung och fosterland i samma stund som jag slår tänker jag på hur kort skaft det är på flugsmällaren. Naturligtvis inträffar det absolut värsta scenariot. Jag missar eller halvträffar och spindelkräket får fart på alla benen och börjar springa. Över tröskeln och ut i hallen. Jag backar med ett väldigt skutt rätt upp i luften och måttar sen ett 10-tal slag i spindelns riktning. Och tack och lov så får jag in en fullträff och den faller död i krampryckningar och tamejfan om jag inte hörde den väsa med. Nästan barnsligt stolt står jag och betraktar min nu forne motståndare. Gotcha!!

Sen tog jag fram kameran, var ju tvungen att ha bildbevis annars skulle ju ingen tro på min historia.

Angående trasiga rör

När man köper en produkt är det rätt rimligt att man kan förvänta sig att saken ska fungera och vara hel. Detta, har jag börjat förstå, gäller inte vid husköp. Man betalar 2 miljoner för något som på ytan ser fantastiskt bra ut. Sen när man flyttar in upptäcker man att rören i fjärrvärmeväxlaren är sönderrostade. Då är det mitt fel som köpare för jag borde undersökt det innan, även fast säljaren måste ha vetat om felet. För undersökningsplikten väger högre än upplysningsplikten. 2 besiktningsmän har lyckats missa detta sönderrostade rör men vi som köpare "borde" ha sett det.

Nu har vi haft en man från Radiator här och bytt det sönderrostade röret. Allt har känts som en jäkla soppa de senaste veckorna. Väldigt skönt att det till slut är utbytt och läckagefritt. Bara att vänta på räkningen och papper från försäkringsbolaget. Sen ska jag skriva färdigt mitt lilla mejl till mäklaren också så kommer allt kännas bra.

I dag var hon billig! Nästan gratis...

Det finns dagar som man nätt och jämnt orkar med sig själv. När kroppen är trött, när man har ont lite varstanns. Man är inte sjuk men bara allmänt sliten och osocial. Tror alla kan ha sådana dagar ibland(hoppas jag). Idag har jag haft en sån dag. Då passar vår kära älskade lilla dotter på att ha en sån dag när inget duger, hon vill inte göra något själv, när man så motvilligt leker med henne så leker man på fel sätt, hon ifrågasätter allt, skriker och slåss. En sådan här dag skulle hon vara grymt billig vid försäljning, nästan gratis tror jag. Självklart skulle jag inte sälja henne men jag tror man måste få känna så, i tanken som förälder. Det är kanske ett sätt att orka dom jobbigaste av jobbiga dagar. Att få tänka det otänkbara. Nu nattar Maria henne och förhoppningsvis sover hon snart och lugnet kan lägga sig över Vårby Gränd.

Ida leker i sandlådan när mamma klipper gräset

Vår myshörna

Lite skrivtorka

Det är vad jag har haft senaste tiden. Inte det att det inte händer något värt att skriva om. Men lusten och orken har inte infunnit sig.

Innan vi skaffade huset så tyckte man att man hade ont om tid till saker. Nu har vi hus och det är ständigt nya saker som behöver göras. Tiden räcker till och jag tror vi ändå har lika mycket/lite tid över till annat som innan. Man måste bara inse att man inte kan göra allt på en gång. Skillnaden är att saker är roligare och då går det också fortare. Saker som jag tyckte var tråkigt eller rent av för svårt förr är kul och vi fixar det. Vi kan! När vi gör något med huset så gör vi det för vår skull. När vi gjorde saker i lägenheten var det oftast för att man måste, sen var det ändå inte vårat. Det var tråkigt. Jag bara älskar att bo här med mina tjejer!