Kolmården

I Dag har vi varit på Kolmården. Det var en helt perfekt dag för Djurparksbesök. Lagom varmt och lite växlande molnighet som en meteorolog hade sagt det. (stavas det så, förresten, hm). Det värsta var att alla andra tyckte också att det var ett perfekt väder. Så trots att vi trodde att vi var ute i god tid så blev det kö i stort sett från norrköping till djurpark. Sen kräktes lillskrutten i bilen, och jag fick liggande mellan framsätena torka spyor bak samtidigt som Maria körde. Fanns ingen chans att vi skulle lämna kön där.





Väl framme fick Ida, som piggnade till så fort hon kom ur bilen, nya kläder och en banan att äta. Sen blev det Terrariet med spindlar, ödlor, ormar, hajjar och annat småläskigt. Och efter det var det dags för djurparken, vi skippade Safariparken i år. Kolmården för Ida har under ett halvår varit detsamma som, "där Bamse bor". Så det första vi gjorde var att gå till Bamseland eller vad det heter. Och för Ida var det som att komma till himmelen. Inte nog med att hon fick springa runt och leka i Bamses, Lille-Skutts(den riktiga), Skalmans och de andras hus. Hon fick dessutom träffa Bamse och Lille-Skutt på RIKTIGT! Jo, det är faktiskt sant. Och här nere är bildbeviset :)

Sen blev det titt på massa olika djur med delfinshowen som höjdpunkt. Det var väldigt mycket folk och långa köer men vi hade turen att slinka genom nålsögat. När man gått nästan tillbaka till utgången så är det en väldigt lång ganska brant nerförsbacke. Säkert 300-400 meter lång om inte mer. Vi satte oss där på en bänk som stod för Maria behövde äta och Ida och jag var också hungriga. Så vi tog de sista mackorna, satt där, återhämtade lite krafter och mumsade och tittade på folk som stressade ner.

Plötsligt händer något som jag bara kan beskriva som extremt och sjukt. Någon gallskriker och ropar uppifrån backen. "STOPPA VAGNEN!!!" Jag hinner se i ögonvrån hur något kommer farande och kastar mig instinktivt upp från bänken och lyckas få fatt på barnvagnen/sulkyn med barnet i innan den störtar in i en metallstolpe/Reklamskylt som står någon meter ifrån. Efter kommer en rätt chockad pappa springande. Vi är nog lite chockade till mans. Och han tackar mig och klappar om mig. Jag fattar nog fortfarande inte vad som hände. Tydligen hade han låst fast vagnen, vänt sig mot mamman för att prata och så hade vagnen gett sig iväg. Vill inte ens tänka på vad som hänt om jag inte haft turen att vara där och fått tag på den lilla tjejen. Den kom med en rasande fart, antagligen upp mot 20-30km/h. Nu gick det bra vilket var tur. Hade fått svårt att sova annars.

Kan detta vara Lagerbäcks efterträdare?

Tankar angående tjejers intressen

När man som jag, promenerar en hel del, så kommer det upp en del intressanta eller annorlunda tankar och funderingar. Om man promenerar tillsammans med någon, som jag nu ofta gör med mina bröder, så blir tankarna ibland till mer eller mindre intressanta diskussioner. En kompis sa en gång att han tyckte att tjejer inte har några hobbys. Vi pratade en del om det utan att egentligen komma fram till något mer än att vi konstaterade att man är olika. Men tanken har legat kvar och dykt upp ibland.

I helgen hade vi besök av de nygifta ungdomarna och tankarna på det här med tjejers intressen eller eventuella "brist" på hobbys började snurra i skallen på mig igen. Tjejernas stora "intresse" är att åka någonstans och titta i affärer och troligtvis handla något, oavsett om man verkligen behöver eller inte. För mig är det fortfarande efter 7-8 år som sambo väldigt knepigt att förstå att handla kan vara en hobby. Jag handlar för att jag verkligen behöver det och inte fan är det någon hobby jag har. Så länge man gör det för att man behöver ha en specifik sak är det helt okej för mig men att gå i affärer för att "titta" är väl mer en följd av ett sjukt konsumtionssamhälle än ett intresse? Eller så är det bara att vi är olika. Maria tycker jag är tråkig när jag är med och handlar för att jag inte har något intresse för det och jag kan inte förstå hur det ens kan vara roligt att handla eftersom det för mig är något man gör för att man behöver ha något och inte för att det är en hobby o.s.v. Genom åren har vi dock lyckats komma till någon slags medelväg eller åtminstone viss förståelse för den enes intresse och den andres "oförmåga" att förstå att det ens kan vara ett intresse :)