Ikea - Mitt andra hem

Lagom nyinflyttad börjar jag inse att det finns en plats, jag mer eller mindre frivilligt, tillbringat väldigt mycket av min "lediga" tid på de senaste 2-3 veckorna och då pratar jag inte om den gamla lägenheten. Jag menar naturligtvis IKEA. Detta möbel- och pryl ghetto där man vallas runt i labyrinter som boskap utan möjlighet till genvägar. Där man likt Malcolm McDowells rollkaraktär Alex DeLarge från a Clockwork Orange hjärntvättas och tvingas se allt Ikea har att erbjuda och där man till slut får någon slags äckelkärlek till IKEA fast man innerst inne känner att det bara handlar om tvång. Om man någon gång skulle vilja ta en annan väg, d.v.s. tillbaka samma väg, så är det med stora problem och det ses inte på med blida ögon av resten av boskapen i huset. Fördelen, om man ska försöka hitta någon, med att vara där så ofta, är väl att man lär sig vart saker ligger. Så man slipper det där krånglet med att backa tillbaka. Vi har nog varit där mellan 8-10 gånger sista 3 veckorna. Varje besök tar säkert mellan 1-3 timmar. Och varje gång Ida varit med har hon skrikit hysteriskt vid minst ett par tillfällen. Barn är smarta! De vill inte plågas och förstår vad Ikea försöker göra med oss. De ser att det finns ett uppsåt bakom hela konceptet som vi snärjs in i och till slut inte kan stå emot. Barnens skrik på Ikea är nog i själva verket mer rop på hjälp än Ilska.

Skämt o sido så gillar jag Ikea och vi har hittat fina saker och möbler till vårt hus där men jag är såååå trött på att vara där just nu :-S