I dag har vi firat vår lilla tjej med familjen Hon fyller 4 år i morgon, jisses vad tiden går snabbt.
Natten för snart 4 år sedan låg jag i princip helt sömnlös på USÖ orolig för Maria och den sjukdom, havandeskapsförgiftning, som hon hade och orolig för bäbisen som låg i hennes mage. På morgonen skulle hon snittas. Det var en lång natt. Sängen var någon ihopfällbar sjukhussäng som hade rullats in på Marias rum för att jag skulle kunna vara där. Den var allt annat än bekväm minns jag. Vi väcktes tidigt efter den sömn man nu lyckats få och hon gjordes klar för operation. Jag skulle sitta med inne på operationen. Ville vara med men var samtidigt väldigt orolig. Mest för Marias skull. Bäbisen kände jag inte än. Jag hade ju varit med och följt sjukdomsförloppet. Hur Maria hade tappat all ork. Det var jobbigt.
Maria rullades iväg och jag fick följa med personalen in i ett omklädningsrum och byta om till sterila kläder. Sen hämtades jag och leddes in i operationssalen av en sjuksyster. Jag var livrädd för Marias skull men ville försöka visa mig stark. Gråten i halsen hela tiden. Jag satt vid hennes huvud under operationen. Där fanns den där evinnerliga maskinen som mäter puls och syresättning till blodet och den hoppade upp och ner och pep. Narkosläkaren pratade lugnt med henne hela tiden. Han var en klippa. Jag satt på en pall och hade en sjuksyster bakom ryggen som höll händerna på mina axlar under hela operationen. Det var otroligt skönt, gav mig tröst och styrka på något sätt. Hon snittades runt 9 har jag för mig. Det är en flicka, berättade barnmorskan. Hon lyfte ut henne. Och bäbisen skrek. Ja, hon skrek. Det skönaste ljud jag hört. Delar av oron släppte och jag grät.
Inlägg
Dags att gå vidare
14 år sedan
3 kommentarer:
O tänk vilken underbar unge det var som skrek*ler*...Det var en lite turbulent tid det där men hon är ju väldens härligaste unge. Jag minns oxå när du ringde mig på jobbet o berättade att lilla Ida anlänt. Jag grät jag med o barnen på jobbet fick vara med om en lite tagen men väldigt glad o ödmjuk fröken med tårarna rinnande o förklarade att jag blivit moster. Några tyckte väk kanske att då gråter man väl inte men när dom väl förstod att det var för att jag var glad o att oro försvunnit så fick jag gråta så mycket jag ville*ler*...
Kram Åsa
Det var en jobbig tid men vad bra det blev en söt prinsessa som är så smart och klok för att inte tala om hur söt hon är. Men det har hon ju efter moster Eva. Kram
Det var tur att jag hade dig då, och att jag har dig nu. Du är min klippa i livet. Tack för att du gav mig världens finaste dotter. Det där första skriket hon gav när hon kom ut i livet ska jag aldrig glömma. Det var ljuv musik i våra öron.
Jag älskar dig!
Skicka en kommentar