Jag gjorde det!

Vilken obeskrivlig fantastisk känsla! Jag gjorde det! Jag sprang/gick de 42195 meter, ett Marathonlopp. Förberedelserna dagen innan och på tävlingsdagen var perfekta. Vi visste att det skulle bli varmt och just därför bestämde jag mig för att lägga fokus på allt annat än värmen. Jag skulle dricka och äta av allt som erbjöds på vätskekontrollerna. Och så hade jag Pia som moraliskt stöd och farthållare. Hon hade besvärligt i värmen stackaren och tvingades till slut bryta efter halva loppet. Jag borrade ner huvudet i backen och malde på. Fanns inte många tankar på att ge sig. Efter 17-18 kilometer kom dock resultatet av allt för lite träning. Låren började krampa och jag tvingades gå emellanåt för att få det att släppa. Perioderna av promenad blev tätare och när jag passerade första repet så tror jag att jag hade 7 minuter till godo. Jag bet ihop och malde på och sprang när kramperna släppte och gick igen när jag började känna igen. Kändes som en hårfin avägning att inte springa på för hårt så att jag blev liggande med kramp. När jag passerade 30 kilometer hade jag min tyngsta period. Krampkänningarna ville inte släppa ens när jag gick och min tanke var att kliva av vid sista snöret vid 32km om inte snöret i sig stoppade mig. Ville bara göra slut på lidandet. Sen hände något. Jag lyckades missa 32 kilometersskylten och kom till 33 när jag trodde det skulle vara 32. Det stärkte mig enormt. Dessutom var krampen bättre då. Jag tänkte. Fan, nu har jag sprungit 33kilometer. Nu får dom fan släpa av mig om jag ska ge mig. Det gick långsamt men jag tog mig framåt. Sista 500meter in mot stadion kom pia och möte mig och sprang med mig. Stärkte mig enormt och krämporna minskade drastiskt bara av att se stockholm stadion. När jag sprang in genom tunneln under stadion var jag gråtfärdig. Vilken lycka. Jag gjorde det! Det som ingen trodde jag skulle klara. Som så många skrattat åt. Igår var alla vi som sprang dom 42195 metrarna bäst i världen!

Grattis också till Figge och hans kompis Kalle som tog sig runt på imponerande 4.23-4.24.

Stockholm Marathon

I morgon klockan 14.00 står jag, mot alla odds efter ett halvår med muskelbristningar, förkylningar och framförallt bristande motivation på startlinjen för att springa Stockholm Marathon. Jag vill bara tacka alla som ger mig stöd för att våga försöka genomföra det. Även ett litet tack till er som inte tror på mig, det sporrar till att göra ett rejält försök i alla fall. Jag har inga högre förväntningar på mig själv än att jag ska stå på startlinjen och göra mitt allra bästa. Det är ganska skönt och som vanligt när man slår ur underläge är det på något vis lättare att utföra underverk. Det kommer bli varmt har jag förstått och jag försöker nu intala mig det att värme är mycket bättre än blåst och regn. Det ska bli så roligt!

Ett särskilt tack till Pia som ordnat och fixat med allting och dessutom förbarmat sig över mig och på någotvis gått med på att släpa mig runt banan. Hoppas bara jag kan plocka fram den där orken och styrkan som jag vet finns där inne under alla lager av fett och stelhet :) Så att jag kan följa med och emellanåt vara henne behjälplig som draghjälp och moraliskt stöd också.

Nu är det mest en väntan på att åka tåget upp mot stockholm. I jämförelse mot igår då jag var kolugn så har jag nerverna ute på tröjan nu. Är nog mest för att jag är ivrig att få komma iväg och få sätta igång. Den känslan går kanske över när man har sprungit någon mil i morgon. hehe.
Tack alla ni som kommer och hejjar också och ni som varit moraliskt stöd under resan fram till i morgon.

Att Blogga

Tror jag har tröttnat lite grann på att blogga. När jag läser mina egna blogginlägg börjar jag förstå det. Tror inte att det är det att det händer mindre saker just nu. Kanske snarare tvärt om. Men jag saknar inspiration för att skriva och vill skriva för att det ska vara kul att läsa för den som nu läser. Och just nu tycker jag inte själv att det varken är roligt eller intressant det jag skriver. Och inte särskilt roligt att skriva alls.

Sjukskriven

Idag tog jag rätt tidigt beslutet att det nog var för tidigt att gå iväg och jobba än. Tänkte på det igår kväll att det är en sak att orka vara vaken en hel dag utan att göra massa saker. En helt annan sak att jobba med tunga lyft och i högt tempo. Fast jag har ju inte ens klarat det första. Så jag ringde vårdcentralen fick en tid 14.15 och av läkaren blev jag sjukskriven fram till fredag utan att ens behöva "be om att få sjukskrivas" vilket var skönt. Hon undersökte och när hon tittade i halsen lyckades jag hosta henne rakt i ansiktet. Inte så trevligt men om man petar någon med rethosta på tungan med en glasspinne får man nästan skylla sig själv. Sen fick jag stark hostdämpande medicin som ska tas när man ska sova. Kanske jag kan slippa hosta tills jag kräks på kvällar och nätter.

Sjukvården

Idag ringde en sjuksköterska/skötare från Previa för att kolla hur det är med mig. Efter att vi pratat i några minuter så "konstaterade" han att jag antagligen hade en bakterie i halsen. Jag borde ringa vårdcentralen tyckte han, för att få meducin. Jag gjorde det och fick genast veta att de inte hade några lediga telefontider idag. Okej. Ringde då sjukvårdsupplysningen och sjuksyster där var inte alls lika övertygad om bakterie utan trodde med all sannolikhet att det är ett virus, och att det bästa jag kan göra är att låta det läka ut.

Resultatet blev alltså att antingen är det en bakterie i halsen eller så är det ett virus och vilket det är får jag inte veta eftersom sjukvården inte har tid att ta emot mig. Med andra ord vet jag inte mer nu än innan jag pratade med dom. Nötter!

envisa flunsa

Ok, dags att gnälla lite som en tvättäkta örebroare. Satans jädra förkylning, envisa otäcka hosta, jobbiga utmattande febertillstånd som inte gett med sig än. Jag vet, det kan ta längre än en vecka innan sånt ger sig men jag har inte tid med sånt här skit just nu. Bara att gilla läget, det finns andra som har det värre osv.. jag vet, jag vet och det är absolut INTE synd om mig. Det är däremot synd om Ida som har en Pappa som inte orkar leka eller laga mat. Synd om Maria som är stressad och har en sambo som inte orkar hjälpa till. Det är inte synd om mig men det är så jäkla frustrerande. Jag gillar inte att vara sjuk.

sjuk

Trött, febrig och djävulskt ont i halsen.

Mentalt stressad och fysiskt sliten

Det är så jag känner mig för tillfället. Stressad över saker som händer på jobbet och hemma. Stressad över saker som inte händer på jobbet eller hemma. Stressad över att jag inte orkar vara för min familj det jag tänker att jag vill vara. Stressad över att min kropp säger ifrån när jag behöver träna och inte "svarar" bra på träning och att tiden är för knapp fram till sista helgen i maj. Jag har blivit av med muskelbristningar i vader, hoppas jag i alla fall. Istället har jag ont från under tån till mitt under hålfoten. Molande värk som huvudvärk i foten vid ihållande ansträngning och belastning. Vid promenad/löpning och på jobbet. Det suger musten ur mig, mest för stressen att jag är långt ifrån att vara fit för att springa 4 mil. Jag försöker tänka att det löser sig men jag tror inte på det själv längre. Jag gillar inte att misslyckas och avskyr tanken på att det redan är försent. Men det är så det känns just nu.

Kan Maria åtminstone få komma till Ersta snart, tack. Och låt henne sluta hosta så förbannat.

Inlägg nummer 100

ja,,,,100

Drakflygning

Igår hade Ida och jag en riktig Pappa/dotter-mysdag innan jag gick till jobbet och hon gick till dagis på eftermiddan. Först åt vi lång frukost framför tvn och tittade på Pippi Långstrump. Sen gjorde Ida en önskelista till tomten där hon önskade sig "en drake som man kan flyga med". Fick då infallet att vi skulle ta bussen upp på stan och köpa den draken. Inte stor mening med en drake mitt i vintern. Sen tycker jag det är rätt kul själv. Så vi åkte in till stan och köpte oss en drake. Åt sen lunch på Burger King och lyckades missa bussen precis så vi fick vänta på nästa nära en halvtimme. Tänk vilket tålamod den lilla kan ha ibland.

Väl hemma var det lagom att vi hann provflyga draken en halvtimme innan dagis/jobb. Det var nästan perfekt drakflygarväder med stundtals fina vindar. Bara att se den glädjen och förväntan hon upplevde för det lilla gjorde hela min dag perfekt trots att det blev en helstressig dag på jobbet sen. Nu längtar vi nog bägge två tills det blir uppehåll och blåsigt igen för då ska draken få flyga "ännu högre nästa gång" som Ida sa.

Den första Maj - En arbetares helgdag

Mitt första Maj-tal till folket:

"Kära svenskar! Nyligen inflyttade svenskar liksom infödda svenskar. Gamla som unga. Rik likväl som fattig. Familj och vänner. Detta gäller ER! Nu tycker jag att det börjar bli dags att var och en rannsakar sig själv och funderar över vilket samhälle vi vill leva i och vilken miljö vi vill ha i framtiden. Ta erat medmänskliga ansvar! Vad vill DU lämna efter dig till dina barn och deras barn? Vill du ha ett samhälle utan socialt ansvar och skydd. Där man sparkar på den som är missbrukare eller helt enkelt den som var som du och jag är men hade OTUR att bli sjuk, skadad eller arbetslös. Och som nu står utan ersättning eller tvingas gå sjuk till jobbet? För var inte NAIV! Så ser det faktiskt ut i den verklighet vi lever i idag. I verkligheten utanför riksdagshus, regeringskanslin och styrelsesammanträden.

I en värld där man skär i allt som har med vård och omsorg och medmänsklighet att göra finns det inga vinnare. Och det spelar ingen roll att man ser ut som Alfons Åbergs pappa och låter jättesnäll, för budskapet är ändå detsamma som det alltid har varit från höger-regeringar. Sänkt skatt. Höjda avgifter för A-kassa och fackförening. Sänkta sociala bidrag och A-kassa och sjukbidrag. Idag är det ingen självklarhet att ha ett arbete och en fast inkomst. Man låter den som har få ännu mer. Den som har det svårt får det ännu sämre. Medmänsklighet. Väldigt lätt att säga. Svårare att leva efter. HÖJ SKATTERNA! Och se till att de går till rätt saker. Jag vill att våra barn ska kunna växa upp i trygghet med en skola där det finns personal som orkar och känner att de räcker till. Tillräckligt med resurser. Jag vill att våra gamla får en trygg ålderdom med rätt och tillräcklig vård och omsorg. Jag vill betala skatt för det. Vill ni? Medmänsklighet. Lätt att säga, svårare att leva upp till."