Stockholm Marathon

I morgon klockan 14.00 står jag, mot alla odds efter ett halvår med muskelbristningar, förkylningar och framförallt bristande motivation på startlinjen för att springa Stockholm Marathon. Jag vill bara tacka alla som ger mig stöd för att våga försöka genomföra det. Även ett litet tack till er som inte tror på mig, det sporrar till att göra ett rejält försök i alla fall. Jag har inga högre förväntningar på mig själv än att jag ska stå på startlinjen och göra mitt allra bästa. Det är ganska skönt och som vanligt när man slår ur underläge är det på något vis lättare att utföra underverk. Det kommer bli varmt har jag förstått och jag försöker nu intala mig det att värme är mycket bättre än blåst och regn. Det ska bli så roligt!

Ett särskilt tack till Pia som ordnat och fixat med allting och dessutom förbarmat sig över mig och på någotvis gått med på att släpa mig runt banan. Hoppas bara jag kan plocka fram den där orken och styrkan som jag vet finns där inne under alla lager av fett och stelhet :) Så att jag kan följa med och emellanåt vara henne behjälplig som draghjälp och moraliskt stöd också.

Nu är det mest en väntan på att åka tåget upp mot stockholm. I jämförelse mot igår då jag var kolugn så har jag nerverna ute på tröjan nu. Är nog mest för att jag är ivrig att få komma iväg och få sätta igång. Den känslan går kanske över när man har sprungit någon mil i morgon. hehe.
Tack alla ni som kommer och hejjar också och ni som varit moraliskt stöd under resan fram till i morgon.