Vilken obeskrivlig fantastisk känsla! Jag gjorde det! Jag sprang/gick de 42195 meter, ett Marathonlopp. Förberedelserna dagen innan och på tävlingsdagen var perfekta. Vi visste att det skulle bli varmt och just därför bestämde jag mig för att lägga fokus på allt annat än värmen. Jag skulle dricka och äta av allt som erbjöds på vätskekontrollerna. Och så hade jag Pia som moraliskt stöd och farthållare. Hon hade besvärligt i värmen stackaren och tvingades till slut bryta efter halva loppet. Jag borrade ner huvudet i backen och malde på. Fanns inte många tankar på att ge sig. Efter 17-18 kilometer kom dock resultatet av allt för lite träning. Låren började krampa och jag tvingades gå emellanåt för att få det att släppa. Perioderna av promenad blev tätare och när jag passerade första repet så tror jag att jag hade 7 minuter till godo. Jag bet ihop och malde på och sprang när kramperna släppte och gick igen när jag började känna igen. Kändes som en hårfin avägning att inte springa på för hårt så att jag blev liggande med kramp. När jag passerade 30 kilometer hade jag min tyngsta period. Krampkänningarna ville inte släppa ens när jag gick och min tanke var att kliva av vid sista snöret vid 32km om inte snöret i sig stoppade mig. Ville bara göra slut på lidandet. Sen hände något. Jag lyckades missa 32 kilometersskylten och kom till 33 när jag trodde det skulle vara 32. Det stärkte mig enormt. Dessutom var krampen bättre då. Jag tänkte. Fan, nu har jag sprungit 33kilometer. Nu får dom fan släpa av mig om jag ska ge mig. Det gick långsamt men jag tog mig framåt. Sista 500meter in mot stadion kom pia och möte mig och sprang med mig. Stärkte mig enormt och krämporna minskade drastiskt bara av att se stockholm stadion. När jag sprang in genom tunneln under stadion var jag gråtfärdig. Vilken lycka. Jag gjorde det! Det som ingen trodde jag skulle klara. Som så många skrattat åt. Igår var alla vi som sprang dom 42195 metrarna bäst i världen!
Grattis också till Figge och hans kompis Kalle som tog sig runt på imponerande 4.23-4.24.
Inlägg
Dags att gå vidare
14 år sedan
7 kommentarer:
(Nu sitter jag o grinar igen när jag läste din blogg, blir sååå glad*ler*)..Jag säger det igen, vilken hjälte du är o vilken kämpar glöd. Nu förtår man att det mesta är möjligt om man har din envishet o jävlaranamma. Du kommer att insperera många. Ha det nu så bra o sköt om dig ordentligt o njuuuuuut av vad du har presterat..
En bamsekram till dig!!!
Ja, du är verkligen en hjälte. Fy fan vad du är bra. Blir så glad när jag ser hur du går runt och myser och är så nöjd. Det finns inte tillräckligt med superlativ för att beskriva vad jag känner för dig och din prestation. Du är min inspiration och min livs kärlek. Våren har varit tung, med skador, sjukdomar och annat knas. OCh ändå fixade du det!!!
Shit, jag blir imponerad!!! Bra jobbat!
Anonym(Åsa?)och Maria:
Tack så jättemycket för allt stöd före, under och efter loppet. Det var ovärderligt!
Åsa i Fjugesta: Tackar!
Du har gjort årets prestation nästa år springer du brevid kenyanerna. Kram Eva
Tack Eva! Men faktiskt sprang jag berdvid Kenyanerna redan i år. När de varvade mig, inte så länge då eftersom det bara sa swoosch så var dom borta (:
Du är defenitivt dagens hjälte och jag är jätteglad att jag fick dela början och slutet av loppet med dig!! Och du har ju inte bara sprungiy med kenyanerna.. man kan ju nästan säga att ni dela rum också... eller i a f dela samma hotell!!!
Skicka en kommentar