Att berätta om något svårt för ett barn...

De senaste dagarna har varit ganska röriga och omtumlande kan man säga. Maria fick känningar av något som i slutändan ledde till att hon blev inlagd på USÖ kopplad till EKG apparat ett dygn från och med i onsdags eftermiddag. Jag hade kontakt med henne via telefon. Då hon var trött och hade ont och mest av allt behövde vila var det inte att tänka på att åka in och hälsa på henne hur mycket jag än ville. Dessutom hade jag Ida att tänka på. Först och främst, vad skulle jag säga? För jag visste att jag måste säga som det var men så att den lilla förstod, utan att göra för stor grej av det.

Jag: -Ida, mamma har fått åka till sjukhus och kommer sova där i natt.
Ida: - Jaha, är mamma sjuk?
Jag: - Mamma måste sova där för att doktorn ska undersöka vad hon behöver ha för medicin.
Ida: -okej

En halvtimme senare...

Ida: - Pappa, vart har mamma ont någonstans?
Jag tänker efter, och väger orden.
Jag: - Mamma har ont i magen och ont i huvudet, därför måste doktorn kolla vilken medicin mamma behöver ha för att hon ska bli bättre.
Ida - Jaha, okej.
Sen sprang hon in i sitt rum och fortsatte med sin lek.

Det som var så skönt var att det kändes som jag lyckades berätta för henne hur det var utan att göra Ida orolig. Hon var som vanligt. Lika glad på kvällen som vanligt och hon sov på natten. Och det gick bra att lämna henne på dagis på morgonen oxå. Själv var jag en osalig ande som lyckades somna endast tack vare att jag tänkte att jag behövde upp och ta hand om Ida på morgonen. Sen får jag säga tack till alla som varit till hjälp och moraliskt stöd. Det hjälpte massor måste jag säga.

Nu är det skönt. Maria är hemma och mår bättre. Jag är lugnare.