Ishalka

Idag skulle jag springa mitt 4:e pass på 8 dagar och det var tänkt att bli det längsta hittills. När jag vaknade på förmiddagen vid halv 10, tack Eva för sovmorgon, så kändes det inte som det skulle bli av alls. Rosslig i halsen och tung i kroppen. Och vädret hade mysfaktor 0,3 på en 10 gradig skala. Nu är jag dock rätt envis av mig så jag tog på mig springkläderna och gav mig ut. Tänkte jag kunde ju gå stora delar av vägen om det var för tungt att springa. Nu var väglaget, jo, det påverkar när man springer med, påverkar inte bara bilar, det absolut sämsta tänkbara. Bitvis var det fläckar med frusen is, bitvis var det fläckar med porös mjuk is och där det såg ut att vara barmark var det ändå is. Jag spände mig och sprang som en stel gammal gubbe, trippade med små steg, stapplade i nerförsbackarna och halkade varje steg oavsett om det såg ut att vara is eller inte. Jag tog mig runt ett varv på 55 minuter på den slinga som jag sprang i fredags på 40 minuter. Jag var helt slut när jag kom fram men lycklig att fortfarande vara hel och vid liv. Så här efteråt är jag nöjd med att jag gav mig ut hur som helst.